De slopade rasterna och vände en skola i kris

När Cissi Warntoft berättar att hon jobbar på Drottninghögsskolan kan hon få höra; men är inte det farligt? Det är en reaktion hon är trött på. Läs Cissis berättelse om hur hon och hennes medarbetare vände en skola i kris.

Under en lång period när Cissi Warntoft körde till jobbet hade hon mental träning med sig själv på vägen dit.

– Jag tog ett djupt andetag varje gång jag tog tag i dörrhandtaget till skolan. Jag visste att det skulle det hända något eländigt, jag visste bara inte vad det skulle vara just den dagen. När jag kom till kontorsdörren bildades det snabbt en kö utanför. Det var medarbetare som grät och skrek, medarbetare som var arga och frustrerade.

Lärarna på skolan var utsatta. Eleverna kunde ha spottat på dem, sparkat dem eller knuffat dem, kallat dem för jävla hora. Det var så det fungerade på Drottninghögsskolan på den tiden för fyra eller fem år sedan.

– Och när jag lyssnade på berättelserna blev det tydligt att vi vuxna var en del av problemet. Vi hade inte situationen under kontroll, och vi backade aldrig utan gjorde ofta konflikterna ännu värre.

Det var ofta slagsmål ute på rasterna, slagsmål som följde med in i klassrummen. På ett bräde bestämde sig åtta behöriga lärare för att lämna skolan. När skolan annonserade efter nya fick de inte en enda sökande. Och efter ett halvår slutade några till.

– Ett tag hade vi bara 40 procent behöriga lärare. Jag fick börja leta efter vettiga vuxna, gamla bekanta jag mötte på Ica Maxi, någon fotbollstränare. Det var helt sjukt. De behöriga stackarna som var kvar fick slita jättehårt med att planera lektionsunderlag för de som mest hade som uppgift att hålla eleverna inom fyra väggar. Både elever och vårdnadshavare var superoroliga.

Cissi Warntoft berättar att hon blev kallad till barn- och utbildningsnämnden och fick höra att de tyckte det var dags att lägga ned skolan. Hon skulle börja titta på hur man kunde flytta elever.

– Men jag tyckte att Drottninghögsskolan behövdes. Och hos mig fanns det ingen tvekan om att det skulle gå att vända på allt. Många problem startade ute på rasterna och vi försökte med traditionella lösningar som rastvärdar och nya leksaker. Men det blev inte bättre. Minst en kvart av varje lektion gick åt till att försöka reda ut det som hänt på rasten. Vi skulle fixa högre måluppfyllelse men det skulle ju vara omöjligt om vi inte hittade till studiero.

Då tog Cissi och hennes medarbetare ett drastiskt beslut. De kom fram till att de helt enkelt skulle ta bort rasterna.

– Vilket motstånd vi mötte! I Sverige har vi haft skolraster sen 1842, det stod i både läroplanen och skollagen att man skulle ha raster. Så hette det i alla fall. Men faktum är att det inte stod någonstans.

Istället anställdes hälsopedagoger när skolan inte fick tag på lärare. Och istället för raster med fri lek höll hälsopedagogerna i pulshöjande aktiviteter fyra gånger varje dag. Cissi Warntoft menar att det tog mindre än en vecka innan bråken försvann.

– Eleverna älskade att röra på sig. Många kom från otrygga hemmiljöer men plötsligt började skolan bli den där lugna platsen de behövde. Vi blev som en vanlig grundskola och kunde börja testa eleverna istället för att ägna oss åt konflikthantering. Det visade sig att bara en tredjedel av dem kunde avkoda svenska språket på det sätt som var minimikrav för deras ålder. Så vi startade projektet Hela skolan läser. Även slöjdläraren och idrottsläraren förstod ju att om inte eleverna kan ta till sig språket så blir det svårt med precis all undervisning. Nu är vi sammansvetsade och jobbar tillsammans med det här. Stämningen på skolan nu… Det är som natt och dag. Vi har fått tänka utanför boxen och anställt både hälsopedagoger och restaurangvärdinna men vi har lyckats vända allt.

När skolinspektionen granskade elva skolor i Helsingborg för två år sedan var Drottninghögsskolan den enda som inte fick något påpekande på studiero. Skolan har nu 93 procent behöriga lärare. Universitetet i Köpenhamn har varit där på studiebesök.

– Alla är nyfikna på hur man vänder en skola som hamnat snett. Vi ligger över snittet på hur nöjda föräldrarna är med barnens skola. Med 300 elever är det klart att det fortfarande kan bli bråk, men nu är det vanliga barnbråk – två elever som blir osams. Tyvärr ligger vi fortfarande under snittet när man frågar föräldrarna om de kan rekommendera skolan till någon annan. De önskar sig väl skolor i andra delar av staden. Jag hoppas att vi kan ändra på den saken också nu när Drottninghög är ett prioriterat område för satsningarna på H22. Det är sorgligt att uppfattningen ute i staden fortfarande efter alla de här åren är att det är bråkigt här – när vi har en jättebra skola. Måluppfyllelsen kämpar vi fortfarande med men den kommer att bli bättre när fler lär sig språket tidigare. När man tittar tillbaka på var vi startade framstår det som helt sensationellt att vi idag är där vi är.

Text: David Lindman

Bild: Martin Olson

Det här är en lätt omarbetad version av en text som finns med i nya numret av hbg stories. För fler stories från Helsingborg, se hbgstories.se. För mer information om innovationer och H22, se h22.se.

För mer information:

Christel Olsson: 0732-315917